Ibland blir jag bara så less! Och oftast är det små skitsaker som gör att jag totalt tappar orken och glädjen.

Som nu tex då jag har bokat både biobiljetter och bord på restaurang inför imorgon kväll då vi ska fira en 30-åring. Och när jag då gjort det DÅ kommer en av dom andra på att en till ska med. Jamen, varför kunde hon inte säga det tidigare? Restaurangen är väl inget problem att fixa en plats till på, men bion blir ju svårare. Jag hade nämligen ordnat salongens bästa platser till oss men det går ju inte längre.

Och dessutom, inte en endaste stavelse om att det var bra att jag tog itu och bokade allt. Och just den tjejen ska förbereda allt inför vår certifiering och hon lyckas inte ens ringa och kolla upp var vi kan göra den. Och jag blir så less, jag vill ju göra bort certifieringen så jag slipper ha det hängande över mig.

Jag blev så less nu så jag sa åt henne att boka om allt då, jag orkar inte göra nå't mer åt imorgon. (För egentligen skulle vi ha firat 30-åringen för länge sedan men det har varit hur många skäl som helst till att flytta fram firandet. Snart hinner hon väl fylla 31...)

En annan sak som jag håller på att bli totalt vansinnig på är alla kommentarer som jag får från diverse håll om att "det går ju bra för dig att träna, du har ju inga barn", "klart du kan köpa nya träningsskor hela tiden, du har ju inga barn", "du kan ju köpa kläder du som inte behöver köpa kläder till barnen". Nä men gissa tre gånger vad jag hellre hade valt - barn eller träning? Just det, jag hade hellre haft en drös ungar men livet blir inte alltid som man vill.

Och dessutom så är det väl förhoppningsvis så att man fortsätter att ha ett liv även efter att barnen gör sin entré? Åtminstone verkar mina vänner kunna klara av att göra saker "trots" att de har barn. Och en hel del saker kan man ju göra med barnen! Och inte alltid saker som endast barnen är intresserade av.

Exempelvis så lyckas familjen N göra en massa saker både med och utan barn. Men det är klart, barn är väl en bra ursäkt om man inte vill göra saker eller om man vill ha något att skylla på.

En sak som jag iallafall blir glad av är att mamsen är bättre nu, äntligen känner jag igen min mamma! Däremot så sover jag nu sämre igen, vet inte varför. Och jag har ont lite här och var, men det förtränger jag för det mesta.

Ikväll gäller det, Plannja MÅSTE vinna! Och om dom nu skulle förlora så hoppas jag verkligen att dom gör en bra match. Speciellt min favvis... :-)

Det är konstigt, jag känner mig ofta lite småkluven när basketsäsongen närmar sig slutet. Slutspel är alltid kul. Men de spelare som man har följt en hel säsong (eller många säsonger) kanske inte blir kvar i laget och många gånger känns det tråkigt. Som nu när Plannjas lagkapten ska flytta söderut efter 9 år här. Eller som nu när det inte är klart om Luleå Baskets pointguard (Sveriges bästa?) blir kvar inför nästa säsong.

Dessutom så måste vi ju ha lite "sevärt" på gymmet... Vi kanske ska lämna in önskemål inför nästa säsong? :-))

Ikväll är det ett Step-pass som gäller igen. Igår var det ett nybörjarpass (L var med!) vilket var jobbigt konditionsmässigt för mig, jag gör ju nästan inga misstag på de passen så det blir ingen vila... Ikväll är det ett nivå3-pass med en av mina favoritinstruktörer, kul!