Jag beundrar folk som står för vad dom tycker. Som står för sina åsikter men som ändå kan erkänna att dom ibland har fel. Som man kan lita på. Som vet vad dom vill.

Jag försöker verkligen vara så. Jag står för vad jag tycker och jag erkänner att jag har fel och jag hoppas verkligen att man kan lita på mig. Men, varför har jag så lätt för att bli irriterad på folk? Och framförallt, varför låter jag det synas att jag blir så irriterad?

Jag träffade igår fem personer under två timmars tid. I vanliga fall så kan jag umgås med dessa någorlunda bra. Nu var det en extra jobbig situation (övertalighet på företaget) och jag har verkligen svårt att förstå hur vissa människor resonerar. Och jag gör mitt bästa för att inte visa hur irriterad jag blir, men till slut brast det och jag sa till ett antal gånger om att dom både avbröt mig och att dom inte lyssnade på vad jag sa och inte accepterade att jag sa att det var min privata åsikt.

En av dom fem har inte sagt ett ord till mig efter gårdagens möte utan istället undvikit mig. En person har jag resonerat med mycket, utan minsta problem. En person ringde mig idag och vi pratade om allt. (Och jag fick dessutom veta några saker i förtroende, så antagligen kan man lita på mig...). Men sen var det de två andra. Suck.

Jag skickade imorse ett mail där jag verkligen ansträngt mig för att vara neutral med en snäll ton och bara fråga om en konkret sak. Den ena av de två svarade kort men konkret och den andre svarade kort och otroligt elakt/argt.

Jag vet att han är livrädd om/för sin egen roll inom företaget, men ändå ska han väl inte ta ut det på mig för att jag inte håller med honom i allt?

Och nu ska vi träffas imorgon igen. Dubbel-suck.

Jag har bestämt mig för att jag ska gå på mötet och låtsas som att det inte varit någon som varit otrevlig mot mig. Risken är bara att om dom visar samma tendenser igen så kommer jag att vara än värre otrevlig tillbaka! Och det är inte bästa vägen framåt...

Och vi häruppe måste göra något för att få vår region att gå bra. Vi kan bara inte vänta på att någon söderut ska ge oss bidrag så att vi kan fortsätta driva en förlust-verksamhet bara för att vi ska finnas häruppe.

Jaja, det löser sig säkert. Ibland tänker jag "säg upp mig så slipper jag allt tjaffs", men det vill jag ju egentligen inte. Jag vill ju jobba i den här branschen och dessutom vill jag jobba!

Efterlyses: högkonjunktur och nya jobb inom IT-branschen häruppe i norr!

En liten tröst i bedrövelsen är iallafall att vi (mamsen, pappa och jag) har vunnit pengar på Lotto och Joker! Undra vad jag ska hitta på för roligt för dom slantarna?

Vår första åtgärd i problemet "vad gör man med vunna pengar" blir att gå på restaurang och äta en riktigt god middag!